Innan dagen lider mot sitt slut.

Men innan den här dagen har gått till ända vill jag dela med mig några få tankar om dagen som var.

Första halvan av just den här dagen mådde jag inget vidare bra på insidan av mig. För när man sköljs över av ett sådant kompakt mörker och som det kändes som jag var inlindad i de första timmarna av den här dagen, då känns det att man lever.

Men framåt dagen kändes det dock som att jag blev på allt bättre humör, för i och med att min dotter, hennes, man och så deras son kom hit hem och hälsade på hos oss en stund så bidrog det mycket till att jag blev på betydligt bättre humör än mot vad jag hade varit innan de kom hem till oss.

Imorgon hoppas jag att jag ska vakna upp på ett bättre humör.

Hur orkade hon?

Sen efter det jag var med om, och som jag har skrivit om i tidigare inlägg här, så tog det mig drygt två månader innan det kändes någorlunda stabilt i mitt ben, så att så sent som i förra veckan tog jag mig ut för att gå en kortare sträcka, dock med hjälp av de kryckor som jag fick med mig hem från min sjukhusvistelse.

Men under hela den här tiden som var så tog min fru hand om allt det som ska skötas om i vårt hem. Det vill säga att allt från att laga mat, diska, plus allt annat som gäller för ett välvårdat hem, allt detta, plus allt det som hon fick hjälpa mig med genom när jag skulle klä på mig och så vidare, allt detta skötte hon om på helt egen hand.

Ni förstår säkert som läser detta att jag vet inte nog hur mycket jag ska uttrycka min tacksamhet för allt det hon har gjort för mig.

Men vad hände då under den här tiden med de som vi sen tidigare hade umgåtts med, de som mycket väl kände till vad som hade hänt?

Svaret på den frågan är att det inte var någonting alls som hände. Men i och med att min så fina dotter kom hit hem till oss vid några tillfällen, så att hon gav mig assistans med när jag fortfarande satt i rullstol, så att vid 4 tillfällen som varade i två månaders tid så hjälpte hon mig så att jag fick komma ut i den friska luften en stund.

Och det är jag naturligtvis mycket tacksam för att min dotter hjälpte till på det sättet hon gjorde.

Känns som det kommer att ta lång tid innan jag helt och hållet kommer att komma över de svek från de som vi trodde var våra vänner.

Livet är som Fia med knuff.

Ibland vinner man, och ibland förlorar man. Precis som i det verkliga livet. Upp och ner och fram och tillbaka.

Själv blir jag dock rätt förvånad när det väl har  hänt att det är just jag som stått som slutlig segrare i det kluriga spelat.

För ett tag sedan, ja, det är ett bra tag sedan det hände, så kunde det ibland hända att vi fick besök av några vänner till oss som kom på besök hos oss, och då brukade det ofta hända att vi plockade fram just det spelet och som vi sen satt och roade oss med en stund under gemytlig former.

Och med tanke på hur svårt det kan vara att vinna när det bara är jag och min fru som spelat mot varandra, då kan ni

tänka er hur  mycket svårare det var att ta hem segern när vi var fyra personer som satt där och utmanade kring vem det var som kom först fram med att få in samtliga av sina fyra pjäser i tryggt bo.

Och tro det eller ej, men vid nåt tillfälle så hände det till och med att jag vann.

Och kanske var det av den anledningen som de surnade till? För sen efter den gången har vi inte sett röken av dem.

Eller tänk om det istället beror på att anledningen till att vi inte har träffat dem på rätt så lång tid tillbaka i tiden,det har i själva verket sin förklaring till när jag hade brutit foten av mig? Kanske kan låta som en långsökt förklaring, men ändå har jag inte kunnat slita mig från tanken att det är just precis så det förhåller sig att det är.

För när jag låg inlagd på sjukhus i knappt en veckas tid så kom de aldrig, under den tiden, dit och besökte mig. Och när jag sen hade fått komma hem igen, då uppesittande i en rullstol och som jag var bunden till i flera veckors tid, inte ens då behagade det för dem att komma och hälsa på hos oss.

Är det det som kallas för en nära vänskap?

Och detta att min fru i två månaders tid, helt på egen fick ta hand om att sköta om både mig och vårt övriga hushåll, det är något som jag fortfarande inte vet hur jag tillräckligt mycket ska uttrycka min tacksamhet för allt det som hon har gjort för mig.

Hur mycket ska en människa tåla innan…

Man kastar in handduken för gott. Det är en fråga som jag inte har något svar på jag kan ge. Men så här ligger det till, till varför jag nu tänker och funderar på vad som är meningen med allt det som sker, plus allt det som sen tidigare har hänt i mitt liv.

För när allt rasade ihop för oss, det vill säga att under en och samma vecka hände det följande saker.

Först började det med att jag ramlade så illa när jag var ute och gick att jag drog på mig 3 stycken frakturer i min vänstra fot, samt så fick jag också en fraktur i svanskotan.

Men nu räckte det inte med det som hade hänt, utan samma vecka var min fru med om en trafikolycka där hon tack och lov klarade sig undan oskadad till kropp och lem, men vår bil gick däremot inte att rädda.

Och någon dag senare så gick min frus glasögon sönder, men det är något som har ordnat upp sig, för numera har hon fått helt nya glasögon.

Allt detta som jag nu har skrivit om hände alltså inom förloppet inom en och samma vecka.

Så om nån skulle få för sig att jag är på väg att bli galen, så kan det nog stämma.