Cyklar för män över 60 borde borde förbjudas.

Tidigare idag var det åter dags för mig för ett nytt besök hos sjukgymnastiken. Och eftersom det nu har börjat att kännas så stadigt i den fot som sen tidigare var avbruten på mig så tänkte jag att idag ska det nog funka med att jag tar mig dit på min herrcykel.

Men det visade sig rätt omgående att det var en övermäktig uppgift för mig – jag klarade inte ens av att komma upp på sadeln på den.

Så vad göra? Jo, jag lånade min frus cykel istället, och det fungerade klart mycket bättre när jag sen kom iväg på den.

Jag får helt enkelt göra mig av med min herrcykel nu, för det här fungerar inte längre.

Till minne av Stanley Sjöberg.

Det var nån gång på vårkanten 1983 som jag och den kvinnan som jag då var gift med beslutade oss för att flytta upp till Stockholms regionen, närmare bestämt i Tumba,i Botkyrka kommun. Där kom vi sen att vara bosatta de närmaste 4 åren som låg  framför oss.

Det var också i den vevan som vi gick med som medlemmar i Citykyrkan,vilken är en frikyrka som ligger beläget i de centrala delarna av Stockholm City, där Stanley Sjöberg på den tiden var pastor. Men redan samma år så sa han upp sig från sin tjänst.

För mitt personliga vidkommande har jag i stort sett enbart positiva saker och minnen att säga om honom, inte minst för de gånger jag fick tillfälle vid när vi pratade med varandra en stund. Men även under de gånger man fick tillfälle vid att lyssna till hans förkunnelse, det var något man alltid såg fram emot att göra.

Det var mycket kärlek och värme som han utstrålade denna man, och som mycket av just den anledningen är det säkert fler än jag som har positiva minnen från honom.

Utan tvekan är och var han en man, en kristen förkunnare, som nådde långt utanför kyrkans väggar och tak, för med sin så frimodiga förkunnelse så fick han även de som var emot honom, detta inte minst inom de frikyrkliga samfunden och som inte alltid uppskattade just för att han var den han var – orädd för vad folk och fä tyckte om han.

Idag nåddes vi av det dystra beskedet om att igår så avled Stanley Sjöberg, detta i en ålder av 89 år.

Bättre det går framåt än bakåt.

För första gången på knappt 3 månader så var jag igår ute och gick en stund med vår hund i sällskap.

För i och med att jag nu klarar av att gå utan att det är något stöd jag behövde hålla mig i, så visst har det skett framsteg på sistone, och det känns såklart positivt för mig.

Men visst kändes det stelt i kroppen under tiden vi var ute och gick, för även fast det var skönt att jag äntligen har kommit fram till dit jag idag befinner mig, fysiskt sätt, så var det samtidigt en påtaglig känsla jag hade av att det kändes svårt att helt och hållet koppla av under den stunden, för tänk om nåt återigen skulle hända varpå att jag hade ramlat omkull och återigen skadad mig? Hemska tanke!

Men det är nog tankar som jag får fortsätta att jobba med även under de dagar som närmast ligger framför. Men på sikt så lär jag säkert att komma över att tänka på det negativa sättet.

Den oerhörda styrkan inom ens familj.

På precis samma vis, och som jag har gett uttryck för här i tidigare inlägg, gällande den tacksamhet jag har för min fru skull, lika stor tacksamhet har jag för kärnan inom vår familj.

För under hela den tid som varit, och som inte minst har varit enormt psykiskt påfrestande, så har de genom hela den här svåra tiden ställt upp och hjälpt oss med en massa olika saker.

Så sent som igår var de hemma hos där de hjälpte oss med att sätta upp en markis och som vi nyligen fick köpa av ett par grannar till oss för en inte alltför dyr summa. Men i och med att de är på väg att flytta härifrån så är det säkert en del av förklaringen till till att vi köpa den av dem för denna så billiga summa.

Och bara som en sån sak, att montera upp en markis och som nu sitter så fint uppsatt på vår altan, det hade jag aldrig klarat av att göra på egen hand.

Gissa att jag känner mig tacksam.