Med rätt att inte ge sig ut.

Idag det är det en sådan där dag då man inte vill ge sig ut att gå om det inte finns något behov av att man måste göra det.

För precis det som man fruktar för ska hända efter att det har varit några dagar med den snön som fallit, samt att det har varit några minusgrader, det förbyttes natten till idag med att det hade töat lite grann, varpå det som nån timme senare hände var att det frös på.

Själv gjorde jag dock ett tappert försök då jag för nån timme sedan tog på mig mina skor för att ge mig ut och gå en liten stund.

Men eftersom det nu är så glashalt så kom jag inte så långt innan jag vände på klacken hemåt igen.

Men innan jag hade gjort det mötte jag en man som sa följande ord till mig.  ”Om du nu måste ge dig ut och gå, se då till att du har något du kan hålla dig i”

Sånt är livet en januaridag i början av det här året.

Den fallgropen ser jag upp för.

Eller snarare så ser jag noga till att jag inte kommer att falla ner i den gropen nån mer gång.

Den grop som jag här åsyftar är den så förrädiska grop som får en att känna sig så stressad inombords över att man mer eller mindre känner sig tvingad till att varje ny dag skriva minst ett inlägg per dag på sin blogg.

Men det är något jag kommit till insikt om att det i tidens längd inte är något som fungerar, åtminstone inte för min eget vidkommande.

Och förresten, vem är den som orkar med att ständigt och jämt sätta den pressen på sig själv, utan att man inte för dens skull riskerar att bli utbränd av sitt eget skrivande?

Från en dag till en annan.

Igår hade jag återigen en sån där dag då jag inte var på topp. Men det är jag å andra sidan rätt van vid att det är på det viset numera.

Men med tanke på hur och på vilket sätt dagen inleddes igår med att det kändes som att en ryggkota gick sönder i mig, så blev det inte så mycket gjort från min sida under gårdagen.

Men senare framåt dagen då frun hade åkt iväg för att sen vara borta några timmar, så tänkte jag så här. Att den där disken och som stod och väntade på att nån av oss skulle ta hand om den, det ska inte hon göra när hon kommer hem sen.

Så sagt och gjort så strax därpå hade jag klivit upp från vår säng, och vips så befann jag mig plötsligt i köket där jag såg till att den disk och som hon trodde hon skulle få ta hand om när hon senare framåt dagen kom hem igen, det hade jag fixat till med hjälp av Yes och lite till.

Ibland får man liksom tvinga sig till att göra en del saker, det oavsett hur det känns och hur man mår i kroppen.

Och frun var märkbart nöjd med det som mötte hennes syn när hon väl kom hem sen igen.

Varför ska man förlåta den som har varit otrogen?

På senare har jag lagt märke till en i det närmaste pinsam ökning av de fall där den ena parten i ett äktenskap på det mest gruvliga sätt har varit otrogen mot den man levt tillsammans med.

Och om det mot all förmodan skulle finnas nån som föreställt sig att det inom kyrkans väggar är något som aldrig skulle förekomma bland kristna emellan att det här är något som aldrig skulle inträffa i ett kristet äktenskap, då är det hög tid att man vaknar upp ur den djupa sömndvalan, varpå man inser att det här är något som är mer vanligt förekommande inom den kristna världen än vad många kan tro att det är.

För några år sedan skrev en kvinna vid namn, Laila Dahl, en bok om hennes traumatiserad upplevelse efter det att hennes man hade varit otrogen mot henne. Här ett kort utdrag ur den boken.

”Otrohet är vanligare än vi vill tro och väcker starka känslor. Annars kunde man ju tänka att alla miljarder sånger, romaner och tidningsrubriker på temat skulle gjort oss garvade vid det här laget Men otrohet på nära håll är något helt annat. Den skär djupt och kan göra obeskrivligt ont.”

Titeln på boken är: Att gå sönder och bli hel igen.

Men det som väckte min ilska och irritation var inte för det som hon skrev om i boken, vilket sig är så en traumatiserad upplevelse att gå igenom, att det handlar om flertal år innan man året känner sig hel som människa igen.

Utan det som både gjorde mig förvånad och upprörd på samma gång var att hon skrev den här boken uppdelad i två delar – den halvan av boken av hennes själv, men den andra delen av boken består av hennes nu före detta man och om hans personliga berättelse kring vad som hade hänt.

Det första jag tänkte när jag läste om det här var. Hur dum får man lov att bli egentligen? För varför han som hade varit otrogen mot henne fick komma till tals, han också, i samma bok, det var för mig helt obegripligt att förstå sig på.

P.s. Något år senare efter det att den här boken kommit ut i handeln så gjorde de ett försök genom att lappa ihop sitt äktenskap. Men när det så hade gått ett en tid däremellan så hände det en gång till, att han återigen var otrogen mot henne.