Om att lära av sina misstag.

Det sägs att definitionen av största enfaldiga dårskap är när man gör om precis samma misstag som man tidigare har gjort men så förväntar man sig ett annat resultat av vad som sen tidigare har hänt.

Riktigt så korkad får jag nog ändå lov att säga att jag inte är, men ibland undrar jag hur det står till i skallen på mig.

För när jag som häromdagen var ute och gick så långt och som det blev just den dagen, trodde jag då verkligen att det inte skulle bli en konsekvens av vad jag hade utsatt mig till att göra?

Men när det nu blev som det blev, den här gången, så finns det inte så mycket mer jag kan göra än att, för det första ta måste jag ta lärdom av det som hände, och för det andra är det inte så mycket mer som kommer att hända de närmaste dagarna som nu ligger framför, utan det som nu gäller är att min fot kommer att få vila från all fysiska aktivitet, åtminstone under de två tre närmaste dagarna.

Den långa färden – på en cykel.

Den längsta sträcka jag någonsin har gett mig ut i att cykla vid, var när jag var tonåring.  Det är alltså en hel del år sedan det hände.

Meningen var att jag skulle cykla från Göteborg till Gråbo och som ligger en bit strax utanför Göteborg, men när jag väl hade kommit så långt så tänkte jag, äh, jag trampar på ytterligare ett stycke.

Och det gjorde jag tills jag fram till det jag hade satt upp som mål med min tur på min cykel, vilket var hos en familj som bodde strax utanför Alingsås och som jag hade vistats hos några sommrar när jag på 60-talet växte upp.

Så när jag väl hade kommit fram så var jag rejält mörbultad i kroppen, jag hade då avverkat inte mindre än drygt 6 mil på cykeln.

Nyligen läste jag om ”Stålfarfar”, eller Gustaf Håkansson som var hans riktiga namn och om den bravad han stog för när han 1951 cyklade från Haparanda till Ystad, vilket rörde sig om en sträcka på inte mindre än 176 mil. Och som det inte var nog med att han cyklade hela den sträckan, utom tävlan, så var han dessutom den som först kom fram av samtliga de övriga deltagarna som sen kom fram till Ystad.

En helt makalös bedrift som han stog för.

För mitt personliga vidkommande är jag idag glad om jag överhuvudtaget skulle klara av att ta mig upp på min herrcykel, så det där med att cykla sträckan, Haparanda – Ystad,  det lär få vänta på sig. Men högst sannolikt är att det aldrig kommer att hända.

Dagen efter jag gick.

Strax efter det att min fru igår hade gett sig iväg på sin cykel för att hon skulle hämta en liten pojke på fritids så gick jag sen iväg med vår hund för att sen möta upp dem på plats.

Med tanke på att det tog mig 55 minuter innan jag och vår hund väl hade kommit fram så fungerade det bättre än vad jag hade förväntat mig att det skulle göra, för så lång sträcka det var länge sen jag gick så långt.

Men det var igår det – idag är det en annan dag. Idag hänger nämligen inte min fot alls med mot vad den gjorde igår, så idag lär det nog få bli att jag tar det på lite lugnare sätt.

När det dessutom är sådant trist väder som det är idag då det inte gör något annat än att regnet står som spö i backen, plus att det inte är mer än 5 grader varmt utomhus, då är det svårt att tänka sig att det är den 22 maj idag.

Tydligen har det sedvanliga vädret och som det ofta brukar se ut i april skiftat månad med maj, det här året.

Hur vill jag bli ihågkommen.

Det är vad dagens WordPress-fråga handlar om.

Det är en fråga som inte är helt lätt ge något svar på, men här ändå ett försök till det.

För om det finns något som jag alltid har velat sträva efter, så är det att jag vill bli ihågkommen som en allt annat än en ond människa, vilket jag för övrigt inte själv kan se att jag är och har varit.

Och även fast jag inte alltid har gjort allt som har varit rätt i både mitt och andras ögon, så har min vilja ändå varit den att, så länge man gör så gott man kan, till allt som beror och hänger på en själv till det man har velat åstadkomma att göra i positiv mening, inte minst för mina medmänniskors räkning, så förhoppningsvis har jag lyckats med att göra en människa glad och tacksam för att jag fick finnas till.

Hur vill du att ditt eftermäle ska se ut?