En dag vid en avkopplande miljö.

Då känns det skönt när man i lugn och ro kan slå sig ner vid en sån här fin och skön plats och att avnjuta en god kopp kaffe, med lite fika till.

Och jag som alltid var så glad.

Om nån, om det skulle finnas en enda människa som mot förmodan skulle ställa frågan om hur jag mår, då hade jag med säkerhet blivit så pass förvånad att jag inte visste varken ut eller in – förmodligen hade jag då blivit så svarslös om jag hade ställts inför en sådan oväntad fråga.

För den bistra sanningen är att, det kommer jag inte ihåg när det senast skulle ha hänt.

Så när jag därför fått uppmuntrande ord kring det jag har delat med mig av här och som jag ibland har skrivit om, då ska ni veta hur både tacksam och glad jag blir för det.

När jag tittar tillbaka i tiden mot hurdan jag en gång var som människa, då jag sällan hade långt till skratt eller där jag för det mesta av tiden var på bra humör, sä råder det ingen tvekan om att något har förändrats på insidan av mig.

Och särskilt mycket har det skett en märkbar förändring av mig mot  hurdan jag var som människa innan jag mer eller mindre bröt ihop efter det som hände i vintras, vilket jag för övrigt fortfarande inte fullt ut har återhämtat mig från än, för fortfarande har jag en hel del svårigheter med när jag till exempel har varit ute och gått en stund.

Så visst finns det ett före och ett efter om hurdan jag då var som en slags människa och mot den individ jag är idag.

Ingen går säker i vildmarken.

Ibland har det hänt att jag har tänkt tanken på om jag är den största enfaldiga idiot som har gått i ett par skor?

Här ska jag nu därför försöka mig på att förklara vad jag menar och på vad som syftas med de orden.

När jag tänker tillbaka på de år som har passerat revy i mitt liv sen efter det att jag blev uppsagd från mitt jobb 2011, så var det precis som proppen gick ur, det ödesdigra året. 

För som att det inte räckte med att jag det året blev arbetslös, vilket i sig är tufft nog att hantera när det händer den typen av så jobbiga händelser i ens liv, så när åren sen rullade förbi ett år i taget utan att det fanns minsta möjlighet för mig att komma tillbaka på arbetsmarknaden, så var det inte bara det jag hade att kämpa med och som ständigt var en anledning till att jag inte mådde så bra på insidan av mig.

När sen den ena olyckan efter den andra slog till med full kraft mot mig, vilket kunde röra sig om allt från där jag förlorade hörseln, på bägge två av mina öron, så visade det sig ändå att jag inte var dömd för livet med att leva genom att ha det på det viset, för tack vare att jag längre fram fick hjälp av sjukvården med att stabilisera upp min hörsel med hjälp av de hörselapparater och som jag sen dess har haft  stor hjälp av, så var det naturligtvis med stor lättnad och mycket tacksamhet jag kände att, nu fungerar det åtminstone så jag kan höra med hjälp av de hjälpmedlet.

Och när jag något år senare drabbades av cancer, då tänkte jag att, nu måste väl ändå botten vara nådd? Men då hade jag inte räknat med det som sen skulle komma att hända.

För i och med att jag något år tidigare innan cancern slog till hade drabbats av att mitt psyke slogs sönder och samman, vilket i sig tog lång tid innan jag hade repat mig tills att jag kände att jag återigen stog på fast mark under mina fötter, så när det till och med var någon som sa något om – ”nu måste det väl ändå ta slut med de prövningar som jag hade varit utsatt för”? Så nej då, det fortsatte istället, med oförminskad styrka.

Men om det inte hade varit för min frus skull, det är ju hon som har varit den största stöttepelaren jag har haft vid min sida när livet har löpt amok genom de händelser och som har satt djupa spår i mitt inre, så är det hon jag har att tacka för att jag fortfarande är i livet.

När jag nu har skrivit om det som står att läsa om i det här blogginlägget så finns det också en del andra saker som har hänt i mitt liv sen efter det att proppen gick ur 2011. Men om jag skulle skriva ner om varje enskild sak för sig över vad som har hänt, då kanske jag får ta och skriva en bok om det istället?

Vetlanda kyrka.

Det var i den fina kyrkan som vi den 26 maj 2007 gifte oss med varandra. Och det är en kärlek mellan oss som för evigt kommer att bestå.