En ovanlig händelse.

Igår var det mycket festligheter på stan då det var dags för det årliga evenemanget som kallas för: Vetlandafesten.

Och som det brukar se ut när det händer så var det mycket folk som var ute och rörde sig på stan, med allt från barnfamiljer till pensionärer, så var det för omväxlingsskull mycket stim & stoj på stan.

Och när vi sen begav oss ut för att vimla bland alla övriga människor som fanns på stan, så plötsligt min fru till mig att, ” nu går vi över på andra sidan av gatan ”.

Anledningen till att hon sa på det viset till mig var att hon fick syn på en man och en kvinna som hon hade fått syn på, och som hon inte hade någon lust med att vi skulle träffa på.

Det var nämligen de två personerna som vi sen tidigare har umgåtts med, men sen efter det att jag bröt foten i vintras så har vi inte sett röken av dem. Totalt uppslukade av marken har de varit sen efter det hände.

För i och med att de var väl medvetna om vad som hade hänt, så finns det inget de kan skylla på att under hela den period som varit sen efter jag blev inlagd på sjukhuset, plus inräknat den tid som gick efter det att jag hade kommit hem igen, där jag i två månaders tid tillbringade min tid i den rullstol som jag dagligen satt i, så istället för att de nån gång hörde av sig till oss, så valde de istället med att lysa med sin frånvaro.

När jag skriver det här så kan jag känna ett sting av bitterhet inombords. Och det kommer nog att ta lång tid innan jag har kommit förbi det stadiet.

Samtidigt vill jag ge pluspoäng till min fru och  som igår såg vad som var på väg att hända, men och som förhindrade att så skulle ske.

När hela världen står utanför.

Just när det gäller den här biten med att man ibland behöver stänga av och där man enbart vistas i sin egen lilla bubbla är något jag skulle behöva bli bättre på att göra.

För till skillnad mot min fru, hon som inte bara lärde sig, utan även förstod vikten av att stänga av, detta var något som hon förstod att göra redan under de år hon växte upp, där hon under större delen av sin skolgång blev mobbad av, inte bara från sina klasskamrater, utan även och som det kunde hända att nån av hennes klassföreståndare varit elak mot henne, så då har jag inte svårt för att förstå att hon ibland blev så illa tvungen att stänga ute allt det som hände omkring henne.

Själv minns jag att jag ofta gick omkring med knuten näve i byxfickan när jag växte upp. Men det är en helt annan story det.

Hur vet du när det är dags att stänga av? Vad gör du för att det ska hända?

Vad hade du gjort i ett sånt läge?

I samband med att en man föll ihop på grund av hjärtstopp inne på en galleria i Jönköping så drog det till sig en del uppmärksamhet från förbipasserande. Men inte på det sätt som man hade kunnat förväntat sig det skulle ske. För att man istället ingrep med att försöka rädda mannens liv, så gjorde man något helt annat – nämligen att man tog fram sina mobiler, varpå man filmade det drama som utspelades framför deras ögon.

Som väl var fanns det ändå en man som hade kurage och förstånd nog till att ingripa med en hjälpande hand till den man som kämpade för sitt liv.

Är det det här som kallas för vår tids tidsanda? Då vet jag inte om jag längre vill vara med i fortsättningen.

https://www.jp.se/2025-05-30/sven-rasar-mot-dem-som-filmade-livraddningen-och-flera-gick-forbi-bara-glodde/?fbclid=IwY2xjawKmcxFleHRuA2FlbQIxMQABHtwdYtBhXtsr_1CfFC6cB_crUwEwCAbKO0bj3_g5v6wAp8CdtvTLiqj9t4S0_aem_G4nNjYfEDfUOD74rMN4c4Q

Jag citerar.

” Jag har lärt mig att det inte är de höga ropen som förändrar världen, utan de tysta handlingarna.

En filt,En kopp kaffe, ett telefonsamtal till en vän,

Ett “jag ser dig”. – Jeanette Höglund