Om jag var en elak person.

Egentligen vet jag inte om det är någon mening att skriva det jag idag har tänkt att dela med mig av här.

Men eftersom det nu har framkommit från en viss, i det här fallet en anonym person, och som tydligen tycks veta precis allt om hur jag och min fru har det i vårt förhållande, så vill jag därför av den anledningen ge min syn på hur det förhåller sig oss två emellan.

För första så har jag och min fru i år varit gifta med varandra i 18 år, och om det nu hade varit så att vi inte hade trivts i varandras sällskap, eller om så hade varit att jag nån gång hade elak, eller om jag på annat sätt hade gjort henne illa, hur i så fall kommer det då sig att hon fortfarande vill vara gift med mig?

Men nu är det inte så det ligger till oss två emellan.

För och som jag sen tidigare har skrivit om här på min blogg, så var det helt och hållet henne förtjänst då hon tog så väl hand om både mig och vårt övriga hushåll när jag i flera månaders tid var svårt förhindrad till att hjälpa till med både det ena och det andra som ska till att skötas för att man ska kunna ha ett välvårdat hem.

Och då är frågan den. Vem är jag då som skulle svara upp med att behandla henne på ett illa sätt? För med tanke på allt det som hon gjort för mig, och inte bara den här gången, utan för när det gällt alla de andra gånger som hon alltid har funnits trofast vid min sida då livet har gått hårt fram emot oss, hur skulle jag inte kunnat känna något annat än tacksamhet för allt det som hon gjort för mig?

Och om det inte fanns någon kärlek oss två emellan, utan att istället allt gick liksom på slentrian, hur i så fall hade vårt äktenskap kunnat hålla i så många år och som det faktiskt har gjort fram tills där vi idag är och befinner oss?

Men – när det däremot handlar om att ta skit från andra människor och som inte har något gott uppsåt med det de gör, det är inget som jag har något fördrag med att jag skulle ha någon skyldighet med att svara upp med att jag skulle vilja ge ett gott och positivt intryck till den typen av icke välmenande individer.

Men så länge man är vänlig mot mig, då kan man också räkna med att få ett vänligt beteende tillbaka, och som svarar upp mot hurdan man själv är för slags typ av människa.

Tillåt mig att fundera.

På vart äktheten tog vägen? Och vart tog de människor som var äkta vägen? Ingen som vet, ingen som vet.  Men jag kanske har fel i mitt antagande?

Själv känner jag mig dock tacksam för den tid som var när man som tonåring växte upp i det här landet. För tänk hur skönt, befriande det var när det inte fanns den teknik som finns idag och som i många fall sliter sönder den uppväxande generationens sinnen.

Och just de här som har gjort sig kända genom sina Youtube-kanaler,där det snackas en massa struntprat utan att det kommer så mycket som ett enda vettigt ord över deras läppar, är det verkligen det som de vill att det ska bli deras eftermälen den dag då de inte längre finns till på den här jorden?

Längtar till den dagen.

Det här är en bild jag tog den förra sommaren som var och som visar hur det ser ut på baksidan där vi bor.

Men eftersom årets sommar hitintills inte har velat infinna sig med varmt och soligt väder, då får man istället tänka tillbaka på de dagar från förra årets sommar, då man samtidigt kunde njuta av det vackra vädret som var när sommaren visade upp sig från sin bästa sida och då vi satt ute och grillade god mat och njöt av de dagar som då var.

En dag kommer jag nog att må bättre.

Mot vad jag gör idag.

Men med tanke på allt det som har hänt de senaste månaderna i mitt och min frus liv och som inkluderar allt från brustna relationer, och som i huvudsak handlar om de som vi trodde var våra vänner, det har med tiden visat sig att de var inga människor som det gick att lita på att det rörde sig om att de var trofasta vänner till oss, utan istället och som vi nu har insett så är det dess precis raka motsats. Men och så har de nu har visat oss om vilka personer de verkligen är.

Men till skillnad mot min fru och, åtminstone som det verkar på henne, så har hon haft betydligt lättare att skaka av sig det här än mot vad jag har haft, men som jag fortfarande har att kämpa med.

För sanning att säga så har det här så till den grad gjort att jag knappt känner igen mig själv längre. Och om man jämför med mot hurdan jag tidigare var som människa, då det sällan hände att jag brusade upp i onödan, än mindre att det hände att jag tappade humöret över bagatellartade saker som hände, så, nej, där är jag inte idag.

Det är inte sällan det händer numera att jag tappar humöret och blir tvärilsk över saker och ting och som kan få mig ur humör.

”Det där var väl inget du behövde bli arg för ”, kan min fru säga till mig när hon, antingen när det är något hon har sett, som har hänt, eller om det är något på avstånd hon har hört, när det är något som jag blivit irriterad på.

Så jag är nog ingen enkel människa att leva ihop med för närvarande.