Den långa färden mot bättre välmående.

För ett tag sedan så ställde min dotter den här frågan till mig. ”Har du lärt dig något av det som hände när du ramlade och bröt foten”?

Det första jag tänkte på vad jag skulle ge henne för svar var. Vad finns det för något som jag skulle kunna ta någon lärdom av efter en sådan hemsk upplevelse?

Men det gjorde jag inte, utan istället sa jag så här till henne.

Ja, att jag alltid ska ha med mig min mobiltelefon när jag är ute och går.  Och det hade jag den gången, konstigt nog.  För i de allra flesta fall när jag hade varit ute och gått så hade jag haft som vana att jag sällan brukade ta med mig den apparaten hemifrån.

En av de saker som jag tänkte på, där jag låg på marken, oförmögen att ta mig upp på egen hand var: Är det så här jag kommer att dö? Men så kom jag att tänka på att jag hade min mobiltelefon på mig och som låg oskadd i min ena jackficka. Och sen gick det fort innan jag fick hjälp med ambulans att ta mig till akutmottagningen i Eksjö.

Nu är det ett bra tag sedan det här hände och som helt vände upp och ner i min tillvaro,  men det är först nu som det känns att jag åter kan blicka framåt, mot förhoppningsvis bättre tider och i allt en bättre hälsa under de dagar som ligger framför.

Bostadskris?

Nej, det kan man inte med bästa vilja i världen påstå att det är, åtminstone inte i Vetlanda. Witalabostäder kommunala bostadsföretag, med sammanlagt 973 hyreslägenheter i sitt bestånd har de nämligen inte mindre än 56 lediga hyreslägenheter och som sen en tid tillbaka i tiden står tomma och som är outhyrda.

Och med tanke på att det i nuvarande idagsläget ser ut som det gör på bostadsmarknaden, vilket tydligen inte är unikt enbart för den här staden att det är på det viset, utan att det är så på fler håll och även i övriga städer att det ser ut på det viset, då kan jag inte låta bli att undra över varför man i Vetlanda ska bygga upp ännu fler och helt nya bostäder?

https://www.facebook.com/share/p/1C177WZ86S/

När det finns god anledning till att bli arg – Om högkostnadsskyddet.

När jag just i den här stunden har slagit mig ner för att skriva ytterligare ett nytt blogginlägg, här, så är jag så till den grad upprörd inombords att jag nästintill skakar av ilska.

Anledningen till och vad som fått mig att bli så arg och upprörd är det här som jag nu kommer att skriva om.

För en stund sen ringde min fru till mig – Hon hade just varit på Apoteket, där hon hade tagit ut sin medicin och som hon är helt beroende av för att hon ska klara av att fungera som människa i daglig vandel.

När hon så ringde till mig så sa hon så här: ”Sitter du ner”? Jag förstod genast att det inte var något positivt hon hade och som hon ville framföra till mig. Men samtidigt som jag sen tidigare känner till hur mycket det brukar gå på för kostnader för henne när hon ska ta ut sin livsnödvändiga medicin, så var jag på ett sätt inställd på att det skulle gå på en hel del kostnader för oss, den här gången – Vilket i runda slängar gick på ungefär 1000:-

Den 22 maj skrev Sveriges Radio så här om den kritik som framförts mot att högkostnadsskyddet kommer att öka med det belopp som här anges.

• Under torsdagen beslutade riksdagen att höja gränsen för när högkostnadsskyddet träder in fullt ut.
• Läkemedel blir 900 kronor dyrare för den som når högkostnadsskyddets gräns som nu är 3 800 kronor.
• ”Stora delar av pensionärerna har en låg pension, och de kan inte bära en ökad kostnad”, säger Eva Eriksson som är ordförande för SPF Seniorer.

https://www.sverigesradio.se/artikel/kritik-mot-hojt-hogkostnadsskydd-belastning-for-sjukvarden

Och just detta med att vår nuvarande regering har valt att slå dövörat till mot den kritik som framförts från både civilsamhällets organisationer och övriga myndigheter, det är inte bara upprörande att de sparkar undan benen på de som är i helt behov av sina mediciner för dagligt bruk, det är dessutom oacceptabelt att de straffar sjuka människor på det sätt som nu görs från deras sida.

Här kan man samtidigt passa på att fråga sig varför det kallas för – högkostnadsskydd? För när det i själva verket handlat om något helt annat, om något som istället skyddar vår ekonomi för att vi inte ska bågna under pressen till vad vår ekonomi klarar av, utan att det inte helt slår sönder tillvaron för oss i ekonomisk mening.

Kanske man skulle emigrera från Sverige?

Men det som främst hindrar mig från att ta ett sådant steg, från det land jag föddes och som jag växte upp i, till något helt främmande land, där man varesig förstod sig på vad som sägs, eller vad som är kännetecknande för dess lands kultur och historia, så är det inte bara det faktum att jag har åldern emot mig för att ta ett sånt stort och dramatiskt steg, utan framförallt så skulle jag inte ha varken kraft eller ork för att jag skulle kunna genomföra en så stor livsförändring för att ro en sån sak i hamn.

Då och då har frågan ibland dykt upp om ifall om att Sverige skulle bli angripit av en främmande militär stormakt, skulle man då göra allt som står i ens egen makt till att vilja försvara vårt land?

Det är möjligt att det kan tyckas vara en simpel fråga och som det inte finns något mer än ett svar på att ge, nämligen genom att det är det väl självklart att man skulle göra. För något annat alternativ än att man skulle agera på ett annorlunda vis, det är åtminstone för min del helt främmande att jag skulle svara upp på ett helt annat vis än på just det sättet.

Men eftersom där idiotin är något som hela tiden har en viss tendens till att gå på gång överträffa sig själv till vad det finns utrymme för att göra, i både tal och skrift kring allt det som numera händer i vårt land, så när dumheten är något som vi hellre föredrar än klokheten, vilket dagligen lämnar sina avtryck på sociala medier, plus all den övriga median som finns oss tillgänglig i dagligt bruk, då får Lena Anderssons ord avrunda det här inlägget.

”Säg är det konstigt att man längtar bort ibland”?