Det sista en man bör skriva om på sociala medier.

Vet ni vad det är? Jo, det är när man som man mår skit på insidan av sig själv.

Och det är något som inte bara gör mig irriterad över att det är på det viset, men samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över varför och hur det kan komma sig att det enbart är kvinnor som får all den stöd och uppmuntran när man som människa drabbats av när man mår skit inombords.

Det här är något som jag sett så många exempel på att det är på just det viset, inte minst på det forum som numera kallas för x (före detta twitter).

För sanningen är den om att när det är någon kvinna det rör sig om och som där har gett uttryck för att dess psykiska hälsa inte är så som vill att den ska vara, då är det inte ovanligt förekommande att man får all den stöd och uppmuntran från de som vill och önskar att den människan ska må väl.

Men om man som man däremot vill lätta på trycket, varpå man har skrivit om hur man mår, då ser det genast ut på ett helt annat vis, nämligen om att det är då som den stora tystnaden tar vid och infinner sig.

Men eftersom det nu är så att det råkar vara på precis det här viset, säg mig, varför är det här något som enbart berör kvinnor och som de tycks ha patent på att skriva om till något som är begränsat till att handla om vilket kön man tillhör?

Idag har jag mer förståelse än nånsin om varför och hur det kommer sig att man som man inte vill vara öppen med när den psykiska ohälsan sätter in och som plågar livet ur en. Och just av den anledningen så väljer många män att de istället tiger om det.

Är det verkligen så här ni kvinnor vill att det ska vara på det här viset?

Kanske har jag lyckats rätt bra med mitt liv, trots allt?

Ibland kan jag känna mig som världens mest misslyckade man och som inte har lyckats med att åstadkomma med så mycket bra saker i mitt liv.

Men så kan jag också tänka så här.

Att om det nu stämmer, hur i så fall är det möjligt att jag blivit välsignad med mina två fantastiskt fina och vackra döttrar?

Ha en trevlig helg!

Och med de här två bilderna önskar jag nu er en glad och trevlig midsommarafton!

Minns henne som det var igår.

Den första tjej som jag blev förälskad i, det är ett av de få fina minnen jag har från när jag som barn växte upp på 60-talet.

Hon var blond och hette Lisbeth. Under vårt första skolår minns jag att vi gick i samma klass, men redan året därpå försvann hon från stan för att istället hamna i en stad som ligger i Blekinge. Vi var då 7 år både hon och jag, men oj vad kär jag var i henne.

Ibland kan det hända att jag fortfarande tänker på henne. För hon var ju trots allt min första tjej.

Skriv om din första förälskelse.