Ibland är det inte fel med att plåga sig själv.

Men samtidigt som jag själv inte drar mig för att klämma ut precis allt och lite till de dagar då jag fullständigt har kört slut på mig själv, så är det inget jag rekommenderar någon annan att ta efter.

Så sent som igår gjorde jag det. Vilket började med att jag först hade varit ute och gått en stund med vår hund i ca 35 minuters tid, men eftersom hunden inte har så bråttom när vi är ute går så räknar jag inte det som vore det särskilt betungande.

Men när jag någon timme senare gav mig ut och gick, den gången på egen hand, då gick jag en betydligare längre sträcka mot vad jag hade gjort dessförinnan.

Och med de ord som den sjukgymnast sa till mig när jag träffade henne för ett tag sen om att jag behövde inte känna orolig för om det gjorde lite ont i foten på mig, utan nu är den såpass stabil att den klarar av den typen av påfrestning som jag utsatte den för igår, så det var av den anledningen till att jag tog i så hårt som jag gjorde igår.

Ibland känns det skönt när man pinat skiten ur sig riktigt ordentligt. Idag får jag se hur hur mycket min kropp står pall.

Nu är det allvar.

När jag tidigare idag skulle ta på mig mina jeans så var det med nöd och näppe att jag fick på mig dom. Och det är självklart inget jag känner mig bekväm med, tvärtom.

Det är med andra ord hög tid att jag tar tag i det här nu, inget som går att skjuta på till en annan dag med andra ord.

Exakt hur mycket jag nu väger vågar jag inte ens tänka på hur mycket jag under det här året har gått upp i vikt. Men nu är det nu eller aldrig som gäller, för det här håller inte längre.

Önska mig gärna lycka till, för det kan jag behöva.

Guds sinne för humor.

Det är något som är lika svårbegripligt att förstå sig på som all annan skit som händer i den här världen.

Men nu är det inte enbart för Guds humor som det är svårt att förstå sig på vem han är.

För en stund sedan var jag ute och gick en promenad med vår hund. Men när jag först tog mig en titt vad det var för väder, så tänkte jag att det här ser bra ut för att det inte skulle komma några regnskurar över oss.

Men ack vad jag misstog mig. För när vi så hade gått en bit så började det att ösregna. Men innan de värsta ösregnet började så bad jag en kort bön till Gud om att han kunde hålla tillbaka regnet, åtminstone fram tills vi hade kommit hem igen.  Hur tror ni att det gick, blev jag bönhörd tror ni?

Nix pix! För när vi väl hade kommit hem så var både jag och vår hund lika dyngblöta som om vi hade tagit oss ett dopp i en sjö.

Hon var alltid med oss.

Det har nu gått några dagar sedan då vår katt gick bort. Men fortfarande är det ett fruktansvärt stort tomrum efter henne och som kommer att ta tid för oss innan vi har kommit över den största saknaden.

För när hon inte var ute nånstans utan höll sig inomhus hos oss, så fanns hon alltid i vår närhet, som här när vi en dag satt och fikade på vår uteplats.

Eller som när vi hade gått och lagt oss på kvällen, då brukade hon för det mesta lägga sig mittemellan oss i vår säng. Och om inte frun kelade med henne en stund, då brukade hon alltid knuffa på den sänglampa som står bredvid på min frus nattduksbord. Det kunde gunga rätt bra i den lampan emellanåt.