Så som man vill och önskar att de ska vara, utan istället då allt har gått precis i omvänd ordning, då kan jag inte låta bli att undra över ett och annat om varats olidlighet.
När jag för några dagar sedan återigen tog tag i mitt skrivande igen efter en längre tids uppehåll så såg jag fram emot att i vad jag kunde få fram för texter till vad jag kunde få fram till det jag ville skriva om.
Men det gick inte så som jag hade tänkt mig att det skulle göra, utan istället har det nu varit några dagar på sistone som inte har varit speciellt angenäma för min fysiska kropps räkning, för med en sådan värk som jag haft nu på sistone, där det har varit stört omöjligt att försöka få något gjort i egentlig mening, så är min bön att det snart ska gå över så att jag kan återgå till ett normalt liv igen.
För inte ska väl mitt liv sluta på det här tråkiga viset?

