Här kommer jag att då och då dela med mig av mina innersta tankar och som jag med denna blogg vill sätta ord på
Kan man inte få nog av så här års.
Men oj, vad fort tiden har gått fram till dags datum. Det var ju inte alls så länge sedan det var sommar, men nu är det mörkt vid ungefär att klockan är 18:30 på kvällen. Önskar nu mina läsare en trevlig helg!
Här kommer det en höstbild på detta enormt stora träd jag en dag tog när jag gick förbi det, när jag var ute nånstans i faggorna. Håll med om att det ser mäktigt ut i hela sin höstglans? Det här var också den första dagen på knappt två veckor sedan jag var ute och gick i våra strövområden, så visst var det skönt att jag äntligen kände att jag orkade med att vara ute och gå en stund i den friska luften. Hur det däremot kändes efteråt är en annan historia.
Ända sedan jag startade den här bloggen så är och har det varit sällan jag har skrivit något om den tro jag har, vilket har sitt centrum och sin grund i den kristna tron och den bekännelse som hör samman med det.
Men det är något som jag nu kommer att ändra på i mitt fortsätta skrivande, här på min blogg.
Så vid åtminstone vid ett tillfälle i veckan kommer jag därför att hädanefter skriva ett inlägg som är direkt relaterat till vad jag vill kalla – min gemenskap med Gud.
Så idag vill jag dela med mig av några ord hämtade från Bibeln, detta från Psalm 27:1-3.
”Av David. HERREN är mitt ljus och min frälsning. Vem skulle jag frukta? HERREN försvarar mitt liv. Vem skulle jag vara rädd för? När de onda kommer emot mig för att sluka mig, mina motståndare och fiender, då ska de själva snava och falla.
Om en här belägrar mig räds inte mitt hjärta, om krig bryter ut mot mig är jag ändå trygg ”.
Det finns mycket som det går att skriva om om just de här orden och som David här gav uttryck för. Men den här gången låter jag dessa ord få tala för sig själv.
Det är svårt att beskriva hur det känns inom, och som det har känts de senaste dagarna, detta efter att vi nåtts av den så djupt tragiska nyheten om att en god vän hastigt har ryckts bort från livet.
Knall fall och så plötsligt var han död.
Det är när det händer sådana här tragiska händelser som jag kan tänka i följande banor.
Kanske skulle man leva som om varje dag var ens sista dag i livet? Men hur och på vilket sätt det skulle gå till väga har jag inte den blekaste aning om hur det skulle gå till.
Varje ny dag är sannerligen en gåva, en ny möjlighet till att vara den människa som man bör vara för att ge mening åt inte bara sig själv utan också till ens nästa.
Mina innersta tankar 