För första gången efter flera veckors tid så var vi igår hemma och hälsade på hos min dotter, hennes man och deras två barn. Och det var något som jag kände när vi sen begav oss hemåt igen gav mig ett rejält lyft på insidan av mig och som jag av förklarliga skäl gladdes åt, inte minst för att jag nu kände att jag hade så pass bra med ork att vi kunde stanna kvar där en stund också, i deras härliga och gemytliga sällskap.
Vem vet, kanske är det också av just den anledningen till att jag har känt mig som att inget har fungerat som jag vill att det ska göra i skallen på mig, på sistone?
För med tanke på att det under flera veckors tid har varit mycket sparsamt med sociala kontakter, tidsmässigt, utan istället som det har sett ut nu ett längre tag, med att jag har haft ett mycket bristfälligt socialt liv, där jag i stort sett har varit isolerad från stora delar av omvärlden, där jag varit mer bunden till att ligga och vila i vår säng än att jag har orkat med att göra så mycket mer än just det på daglig basis, så visst sätter det sina spår i en när man har levt under de svåra och besvärliga omständigheterna.
Men idag har jag en positiv känsla inombords av att det nu är på god väg att vända åt rätt håll – Igen! Och tillika är det mycket efterlängtat.