Finns det nån framtid för kyrkan i Sverige?

THOMAS KARLSSON: En döende kyrka

Någonting har hänt.

Det råder inte längre någon som helst tvekan om att allt det som ibland händer i mitt liv – ibland händer det faktiskt inget alls som det är värt att komma på tanken att ens försöka skriva om.

Utan det mesta möjliga som kan hända utav min tid är att det numera känns som att livet går på nån slags tomgång,så allt medans dagarna och veckorna går i samma gamla vanliga traditionella stil utan att man, rätt ofta nu för tiden, kan få känna sig glad och tacksam över att det är något positivt som har hänt i ens numera tafatta liv och som därför uppmuntrar en till att få bra av det här livet.

Men det som jag med emfas själv har lagt märke till vad som har hänt i mitt liv, särskilt när jag ser tillbaka på vad som hände för ett år sedan och fram till hur mitt liv ser ut till dags datum, så är det den överväldigande känslan av numera av att det spelar det ingen roll om hur mycket jag än vill göra och få saker gjorda, utan det som  numera är helt avgörande för om det jag hade tänkt mig jag skulle vilja göra, det handlar nu mer om hur mycket jag orkar med att göra under en viss dags göromål.

Och det är det långt ifrån alltid att kroppen vill vara med och delta på det jag hade tänkt mig jag skulle vilja göra under en viss dag i veckan. Utan istället skriker den att den inte vill vara med.

Men tänk om man kunde få de två sakerna att bli bättre på att samarbeta med varandra, utan att de ständigt och jämt tycks som de ligger i konflikt mot varandra och för en ständig strid med vem som ska få sista ordet.