Åt vilket håll går vägen, nu?

Det är en fråga som vare sig jag eller min fru har något svar på och som vi kan ge till – och om det över huvud taget finns nån som är genuint intresserad om vad det här handlar om, så lite korta ordalag det jag vill komma fram till så är det det här.

Efter en längre tids sjukdom och som har förhindrat mig att göra både det ena och det andra, så sakta men säkert börjar jag nu hitta tillbaka till den jag var och hur jag mådde innan jag till större delen av dygnet låg liggande i vår säng, för det mesta oförmögen att på eget initiativ ta mig för vad jag ville hitta på och göra under de timmar som låg väntande under den dag som låg framför oss.

Men nu börjar det alltså att ljusna på den fronten – åtminstone sett till hur det idag står till med min fysiska hälsa. Och det var ju inte en dag för tidigt att vi har nått fram till den punkten i mitt liv, eller hur?

Således följer följaktligen följande fråga. Vad ska jag göra nu, och vad ska jag nu hitta på för någonting att göra som är värt att kalla för ett meningsfullt liv i fortsättningen? Och som därför fyller ens liv med mål och mening.

Ärligt talat vet jag inte hur det ska gå till. Än mindre vet jag hur det ska gå till för att jag få till ett socialt liv att fungera, för eftersom det har varit obefintligt med sociala kontakter med hur få jag känner, för att inte så tala om hur få de är till antal människor jag har träffat fram till dags datum, under det här året,

så vad det är då som säger att genast skulle allt bli så mycket bättre för att jag nu har blivit frisk och återställd, mot hur det sen tidigare har sett ut i mitt liv?

En mycket minnesvärd dag

Idag blev jag och min fru bjudna på att äta middag tillsammans med min äldsta dotter och hennes man och deras två barn.

Hon ville ju så gärna göra något för mig när det idag är Fars dag.

Och det var det här jag fick.

Varje dag en gåva.

Också idag har jag varit ute och gått en stund med vår hund i sällskap. Och det är något som jag sätter stort värde på när jag har ork nog att hålla på med sådana saker.

För i och med att min fru även har något som kallas för hälsporre, så är det svårt för någon annan att förstå vilket svårt lidande det har inneburit för henne, inte minst under de veckor då jag själv på grund av sjukdom varit förhindrad att utföra och klara av de saker och som vi i normala fall alltid har hjälpts åt med att göra, både det som ska skötas och som ska ses över för att vi ska ha ett välvårdat hem, samt allt annat i övrigt som händer i vår vardag, så utan och om jag inte hade haft henne vid min sida så vet jag inte hur det här hade slutat.

Döv igen

Det fungerade några månader, sen efter det att jag fick nya hörselapparater, men nu är jag tillbaka på ruta ett igen.

Det var kul så länge det varade, men nu hör jag i stort sett ingenting av vad som sägs. Jag tänker aldrig lära mig teckenspråk, för det tycker jag är för trist.

Samtidigt är jag inte förvånad över det som nu har hänt. Snarare är jag mer förvånad över att det har hållit och fungerat så länge som det har gjort, det vill säga fram till dags datum.