En dag så frågade jag min fru om hon tycker att jag är en dålig människa. Så här svarade hon mig på den frågan.
”Nej, det tycker jag inte att du är ”.
Och det är mycket möjligt hon har rätt, vilket inte rör sig om något löst antagande från hennes sida, utan om det hon verkligen menar om det hon tycker är sant ifråga om vem och vad jag är för slags typ av människa, det tror jag hon var uppriktig med det hon sa till mig.
Vad tycker och anser då jag själv och hur ser min egen självbild ut gällande om vad jag är för slags typ av människa? Det jag med emfas kan slå fast är, att någon ond människa det är jag inte, och om jag med det menar att jag inte är det, vad är det då som säger att jag är en dålig människa?
Nej, det är en beskrivning jag heller inte känner igen mig i att det skulle stämma in på den jag är och som jag har min identitet i som människa.
Så varför kommer då de här tankarna till mig och som ibland tenderar till att det bryter ner mig på insidan av mig? Vilket det stundtals faktiskt gör också, särskilt när jag inte kan slita mig bort från de negativa tankarna och istället få in några andra, mer positiva tankar som gör att jag mår bra, och som i sin tur sätter prägel på den människa jag vill vara och som även smittar av på andra människor.
Det finns säkert mer att säga om det här och om de tankar jag ofta brottats hit och dit med, men det får i så fall bli vid ett senare tillfälle och längre fram i mitt skrivande som jag tar upp det ämnet någon mer gång.
Mina innersta tankar 